Sunday, 1 August 2010

Back to English.

I find it interesting how I seem to naturally fall into a certain language depending on my state of mind.

And I am acutely aware of which certain state of mind requires English to be expressed.

Today is the first of August. The start of a new year is upon me. As I have previously expressed, in whatever language, I count years in academic years. Whatever milestones I have achieved thus far in my life have been in some way related to school so it seems the most natural. Not to mention the fact that this way I get to start a new year in the best of weather conditions. (In theory.)

At least sunlight
will remain constant
and free of cost
.

I don't intend to gaze forward before revisiting the year that is now meeting its demise. Truthfully, I am not going to miss it. As enlightening as it has been.
But I do owe thanks to a handful of people who have shepherded me through it. Because I really have been a sheep for the better part of it. And a lion masquerading as a sheep will only tear up its costume and end up naked.

Today I find immense comfort in many things, and I am quite proud to say that not one of them is destructive to myself or others. Which is a first.
(Who knew folding paper and collecting memories could be so exciting?)

At times I do feel idle and redundant. ("At times" here meaning once every hour, of every day.) Then I realize that I never did do anything of value during those empty moments - I simply thought I did. Calling such a moment "drinking because it's Friday" or "having sex because I can" will not make it any less void of substance.

The boundaries of language
I quietly cursed

and all the different names

for the same thing.


Emptiness still scares me witless. Simultaneously I find tranquility in feeling it, because I know it will pass and then something wonderful will come along.
The problem, I believe, with filling those moments with seemingly meaningful activity is that that those activities seldom keep to their allotted spaces of time. They spread, and soon one's entire life consists of empty moments covered up with meaningless tasks.

I struggle to find direction or value in my life. Perhaps everyone feels an inherit need to be needed in some regard. I have been clinging desperately to the concept of belonging to a family. Because children provide their guardian with such excellent sense of responsibility.
And I have felt responsible for all my siblings for as long as I can remember. They are, all three of them, such extraordinary people it is difficult not to want to be in as close affinity with them as possible. But they deserve to be treated as equals by me. And I think I would enjoy not feeling like a parent for some time to come.
So I accept that I will miss them when I am away. And that I am not abandoning them when I leave.

All I need to do now is find some other meaning for everything I do. And that brings us to the commencing new year.

If not the moon
will us guide
will then the streetlight?

I am at the verge of probably the greatest adventure I have yet undertaken. In twenty-six days I will be throwing caution into the wind and moving to Japan for the autumn. By myself.
And it absolutely terrifies me.
(Actually it is probably the best thing that has happened to anyone, ever.)

Excitement. Thrill. Exhilaration. Rapture.

All things definitely worth living for.

And finding them in all places imaginable is a meaningful purpose. Be it reading an engaging book, defying a previous fear, paddling down a forceful river. Or touching someone whose smile is so disarming that you feel you might dissolve at any given time you have the pleasure of witnessing it.

If you touch me
well I just think

I'll scream
cause it's been so long since
someone challenged me.

In other words, I eagerly anticipate whatever this year might bring. I am really scared out of my mind and nervous and devastatingly infatuated and confused and disarranged and mostly completely without direction.

But I'm having the time of my life.


(I might add that I probably will be writing significantly more about Japan in the future.)

Monday, 31 May 2010

Om att finna sitt hem.

Terminen är slut nu. Mitt hyreskontrakt är slut nu.
Året är slut nu.

Det känns som att allt är slut nu.


Och för första gången någonsin

- känns det inte okej.


Jag vill inte åka.


Hér vill ég vera, hér á ég heima.

Sunday, 30 May 2010

Om ensamhet.

Ensamhet. Frihet. Två begrepp som jag insett är samma sak. Eller nej, inte samma sak, men de går hand i hand. (Vilket blir nästan lite ironiskt.)

Jag lider av en förlamande känsla av ensamhet - mest hela tiden. Jag kan umgås med folk och då är det lättare att ignorera känslan. Men den är där, konstant där, och äter upp mig inifrån.

Och det finns en bra anledning till dess närvaro. Man är ju ensam. Hela tiden. Det finns inget sätt att kringå det. Man kan som bäst vara ensam tillsammans med någon annan.

Men inte ens det är lätt att uppnå. För att känslan av frihet försvinner med det. Sekunden man tycker om en annan person börjar man kompromissa sig själv, och förändras. Det skrämmer mig mer än något annat. För att man så lätt glömmer bort sig själv.

Allt är ensamhetens fel. Han är svartsjuk av sig. Viskar små ord i örat för att skrämma en från att gå ut genom dörren. Han vill ha mig för sig själv. Vi har ju blivit så bra kompisar under åren.

Jag vet ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste vända ryggen mot ensamheten. Men närhet skrämmer mig. Jag vill inte att någon rör vid mig. Eller att någon ser igenom mig.

Fast egentligen vill jag. Jag är bara rädd att det någon ser i mig inte är nog.


Jag vill vara ensam tillsammans. För att det är bättre än att vara tillsammans med ensamheten.

Saturday, 22 May 2010

Ingen läser det här ändå.

När man sitter mitt i natten på en fredag och hoppas på att spindeln man delar rum med ska smyga sig fram och hälsa på en.

Det är då man vet.


Att man är rätt ensam.

(God natt.)

(Det hann bli lördag innan jag vågade publicera det här.)

Wednesday, 14 October 2009

Swing, Brother, Swing.

I'll be
seeing you
in all
the old familiar
places
that
this heart of mine
embraces
all day through

in
that small café
the park
across the way
the children's carousel
the chestnut trees
the wishing well

I'll be
seeing you
in every
lovely summer's day
in everything
that's light
and gay
I'll always
think of you
that way

I'll find you
in the morning sun
and when
the night is new
I'll be looking
at the moon
but I'll be

seeing you.


Åh. Iförd enbart trosor och en allt för stor tröja som inte tillhör mig. Mitt i natten lyssnar jag på musik. Dricker kaffe och arbetar i After Effects. Det är bara en vanlig torsdagnatt. Men ändå inte.

Som att åka bil - eller ännu bättre, tåg - och se ut genom fönstret och betrakta världen. Så romantiskt känns allting. Och det är tack vare ägaren till den hesa men barnsliga rösten som upptar hela mej och för mig bort till regnstänkta gator och karuseller, till pastelliga gamla bilar och glassbarer. Saker jag inte upplevt men ändå jo. Åh.

Och förresten, om det någon vacker dag är någon som möjligtvis vill imponera på mig. Sjung inte Barry Manilow eller Westlife. Eller 10cc. Sjung det här istället.

Saturday, 10 October 2009

Förtvinar.

Känner redan hur vintern ligger som en skugga över mig. Han står och trycker ner mig i sängen om morgnarna. När jag känner att jag vill tala med någon håller han igen mina läppar. Ska jag gå ut är han där och viskar i mitt öra alla anledningar att stanna hemma istället. Ibland är han som ett täcke framför mina ögon och skymmer hur fint det är med de röda träden och regnmolnen i bakgrunden. Och det är så svårt att bara ignorera honom. Särskilt då han egentligen är jag själv.

Ni förstår, det är fel att skylla på vintern.

Jag försöker ignorera mig själv så gott det går.



You've been
living awhile
in the front
of my skull
making orders
you've been
writing me rules
shrinking maps
and redrawing borders

I've been
repeating your speeches
but the audience
just doesn't follow
because
I'm leaving out
words, punctuations
and it sounds
pretty hollow

I've been
living in bed
because now
you tell me to sleep
I've been
hiding my voice
and my face
and you decide
when I eat

in your dreams
I'm a criminal
horrible
sleeping around
while you're awake
I'm impossible
constantly
letting you down

Someone
oh, anyone

tell me
how to stop this.

Saturday, 19 September 2009

Repris.

Såhär kan man känna ibland.

Jag såg nyligen en anime film, "5 centimeters a second" hette den. Inte särskilt bra var den. Jag fick helt enkelt inte känslan av att filmen utnyttjade mediet särskilt väl. Den stod stilla en stor del av tiden och manuset hade behövts revideras ett antal gånger. Trots det tyckte jag att själva syftet, såsom jag tolkade det, var ett fint ett.

Filmen handlade om olycklig kärlek. Den enda osjälviska kärleken. Sägs det. Jag håller med.

______________________________________________________

Att en dag märka att den där fula gula tröjan och de för korta byxorna egentligen är det härligaste man vet. Att plötsligt rodna för att en person man känt i åratal nämner ens namn.

Att vilja dö när det kommer fram att man blir hög av en klasskamrats doft. Att bli lycklig men falla sönder av en blick.

Att hjärtat slår som en kolibris då en person av misstag rör vid en. Att gråta sig till sömns för att det är jullov och ingen skola på två veckor.

Att tro att en kyss betyder lika mycket för den andre som för sig själv. Att ren eufori förvandlas till ren illamående av en enda mening som yttrats. Att tro att det är något fundamentalt fel med en själv för att man inte duger.

Att flera år senare minnas och bli lika sårad som då. Att märka att man kan bli kär i någon annan igen.

Att trots allt som hänt fortfarande tro världen om en person som förmodligen inte är något speciellt ändå.

Att lära sig livets svåra gåta, att älska, glömma och förlåta(som farmor alltid tjatar om).

Att man då man ser på en halvdålig animefilm inser att personliga sanningar oftast är universala sanningar.