Wednesday, 14 October 2009

Swing, Brother, Swing.

I'll be
seeing you
in all
the old familiar
places
that
this heart of mine
embraces
all day through

in
that small café
the park
across the way
the children's carousel
the chestnut trees
the wishing well

I'll be
seeing you
in every
lovely summer's day
in everything
that's light
and gay
I'll always
think of you
that way

I'll find you
in the morning sun
and when
the night is new
I'll be looking
at the moon
but I'll be

seeing you.


Åh. Iförd enbart trosor och en allt för stor tröja som inte tillhör mig. Mitt i natten lyssnar jag på musik. Dricker kaffe och arbetar i After Effects. Det är bara en vanlig torsdagnatt. Men ändå inte.

Som att åka bil - eller ännu bättre, tåg - och se ut genom fönstret och betrakta världen. Så romantiskt känns allting. Och det är tack vare ägaren till den hesa men barnsliga rösten som upptar hela mej och för mig bort till regnstänkta gator och karuseller, till pastelliga gamla bilar och glassbarer. Saker jag inte upplevt men ändå jo. Åh.

Och förresten, om det någon vacker dag är någon som möjligtvis vill imponera på mig. Sjung inte Barry Manilow eller Westlife. Eller 10cc. Sjung det här istället.

Saturday, 10 October 2009

Förtvinar.

Känner redan hur vintern ligger som en skugga över mig. Han står och trycker ner mig i sängen om morgnarna. När jag känner att jag vill tala med någon håller han igen mina läppar. Ska jag gå ut är han där och viskar i mitt öra alla anledningar att stanna hemma istället. Ibland är han som ett täcke framför mina ögon och skymmer hur fint det är med de röda träden och regnmolnen i bakgrunden. Och det är så svårt att bara ignorera honom. Särskilt då han egentligen är jag själv.

Ni förstår, det är fel att skylla på vintern.

Jag försöker ignorera mig själv så gott det går.



You've been
living awhile
in the front
of my skull
making orders
you've been
writing me rules
shrinking maps
and redrawing borders

I've been
repeating your speeches
but the audience
just doesn't follow
because
I'm leaving out
words, punctuations
and it sounds
pretty hollow

I've been
living in bed
because now
you tell me to sleep
I've been
hiding my voice
and my face
and you decide
when I eat

in your dreams
I'm a criminal
horrible
sleeping around
while you're awake
I'm impossible
constantly
letting you down

Someone
oh, anyone

tell me
how to stop this.

Saturday, 19 September 2009

Repris.

Såhär kan man känna ibland.

Jag såg nyligen en anime film, "5 centimeters a second" hette den. Inte särskilt bra var den. Jag fick helt enkelt inte känslan av att filmen utnyttjade mediet särskilt väl. Den stod stilla en stor del av tiden och manuset hade behövts revideras ett antal gånger. Trots det tyckte jag att själva syftet, såsom jag tolkade det, var ett fint ett.

Filmen handlade om olycklig kärlek. Den enda osjälviska kärleken. Sägs det. Jag håller med.

______________________________________________________

Att en dag märka att den där fula gula tröjan och de för korta byxorna egentligen är det härligaste man vet. Att plötsligt rodna för att en person man känt i åratal nämner ens namn.

Att vilja dö när det kommer fram att man blir hög av en klasskamrats doft. Att bli lycklig men falla sönder av en blick.

Att hjärtat slår som en kolibris då en person av misstag rör vid en. Att gråta sig till sömns för att det är jullov och ingen skola på två veckor.

Att tro att en kyss betyder lika mycket för den andre som för sig själv. Att ren eufori förvandlas till ren illamående av en enda mening som yttrats. Att tro att det är något fundamentalt fel med en själv för att man inte duger.

Att flera år senare minnas och bli lika sårad som då. Att märka att man kan bli kär i någon annan igen.

Att trots allt som hänt fortfarande tro världen om en person som förmodligen inte är något speciellt ändå.

Att lära sig livets svåra gåta, att älska, glömma och förlåta(som farmor alltid tjatar om).

Att man då man ser på en halvdålig animefilm inser att personliga sanningar oftast är universala sanningar.




På led.

Toner av varierande tonhöjd ställer sig ofta på led i mitt huvud, i hopp om att forma små ljud då jag tänker dem. I allmänhet kallas detta för musik, men jag har svårt för att kalla dem för det för dessa toner existerar inte någonstans förutom i mitt huvud. De yttras aldrig, för att jag saknar kapaciteten att uttrycka dem. Jag kan inte spela något instrument eller sjunga särskilt väl.

Så de förblir toner på led. Ända tills jag tar tag i saken och letar fram ett redan existerande stycke som uttrycker det jag hört i mitt huvud. För det kan jag, om inte annat. Sedan hamnar styckena på min dator i en spellista - organiserade efter känslotillstånd och tankar, inte artister eller genrer.

Jag tror att detta är anledningen till att det är främst instrumentell musik, alternativt låtar med text på något språk jag inte förstår ett ord av (till exempel isländska eller kinesiska) som jag lyssnar på. Jag vill ju inte få en låt med text som berättar för mig vad jag ska tänka eller känna då jag lyssnar till den.

Hade jag varit ett (det vill säga kunnat spela ett) instrument hade jag varit en cello. En cello med en lätt men djup röst. En vemodig, melankolisk cello. Som cellon i Prelude II av Dustin O'Halloran. Han VET vad jag känner och hör i mitt huvud, förresten.

Prelude II

Nyvaken. Nyfödd.

Skatteverket skickade ett brev åt mig. För att jag bett dem. Ett personbevis. Ett bevis att jag existerar, mer eller mindre. På det stod det att jag varit bosatt här sedan 1.4.2008. Ett och ett halvt år om tio dagar.

Jag kan på direkten konstatera att jag förmodligen lärt mig mer vad gäller det svenska språket under dessa arton månader än under mina tvåhundratrettiofem månader i Finland som "finlandssvensk" - vilket, för övrigt, för mig som ett begrepp känns än mer fel idag än då jag ännu räknades som en.
Idag gör helsingforssvenskan ont i mina öron. (Och i mina ögon också för den delen - tack Facebook.) Att blanda två språk som är så fundamentalt olika i struktur och grammatik kan inte leda till något vackert.

Då jag anlände här i Örebro såg jag mig själv som språkligt obunden. Jag talade och tänkte på tre språk likvärdigt väl, och det var väldigt viktigt för mig att känna mig postmodern i den bemärkelsen att jag helt enkelt inte höll mig till gränserna för ett språk. Därför har jag skrivit på engelska, fram till nu.

Det känns konstigt att medge att man efter att ha talat ett språk sitt hela liv inte kunnat det väl nog för att uppskatta det. Men det är precis så det ligger till.
Svenskan är som en liten gåta som inte går att lösa om man inte är svensk. Nyanserna och tonerna kommer inte fram förrän man lär sig det som sitt modersmål. De är som små hemligheter som bara svenskar känner till.

Och det är anledningen till att jag nu valt att börja skriva på svenska istället för engelska. Den gamla goda förklaringen för att jag skrivit på engelska håller ändå inte. Alla hemma i Finland som eventuellt läser vad jag skriver kan svenska bra nog för att förstå det ändå. Så det så.

__________________________________________________________

Med samma tänker jag tillägga en liten reviderad beskrivning av bloggen, såsom den kommer att se ut framöver. Hittills har The Pleasure Of Finding Things Out i största utsträckning varit en serie iakttagelser vad gäller mig själv som person. Men särskilt på sistone har jag känt ett behov att skriva ner även mina iakttagelser vad gäller Den Vida Världen (en fullt medveten referens där).

Jag har i nu närmare ett halvår varit mer eller mindre deprimerad. Min vinterdvala blev en sommardvala utan att jag egentligen noterade det förrän jag vaknade igen. Men nu känner jag att jag är nyvaken ur den, och i samband med det har min efterlängtade nyfikenhet och kreativitet vaknat till igen. Jag minns saker jag älskat att hålla på med som om det var i ett annat liv. All musik jag lyssnar på, alla filmer jag ser, allt känns som en ny upplevelse.

Och det är de upplevelserna jag vill skriva om. Inte bara vad jag gör när jag känner mig inspirerad, utan varifrån inspirationen kommer.

För det är just nu jag verkligen upplever "the pleasure of finding things out".



Idag
istället för en låt
eller dikt
uppmanar jag dig
vem du än är
att se filmen
"Tokyo Godfathers"
trots att
det är en anime
om du inte gillar
den stilen
trots att
du på imdb har läst
att den handlar om hemlösa
och du inte tycker om
deppiga filmer

för den är
vackrare
och mer hoppfull
än något
jag sett på länge.


Monday, 13 July 2009

Home.

The time here on the tiny island paradise draws to a close. It has been so much I never wanted it to be and still so much more I could have ever imagined. There are just no words left. I am leaving my family for who knows how long. And today it feels alright for the first time. I am going home.

I made a list of all the things I will remember, and I thought it sounded much like a poem.

the fuzzy horizon
the moon that vanished
and turned from red to white
in a single night
all the spikes on the plants
rust
and colour contrasts
flies that light up like fireflies
from the light on the veranda
the hedgehog
and the bats
all the parasols
and the haystacks
in the endless fields
black pines
and the trip up to the top
filled with laughter, tears
and bags of vomit
Fjarskanistan
by Amina
the taste of mint and cinnamon
cheap wine
the most surprising party
waterfights
sprinklers and rainbows
the evil witch
on the mountaintop
lazy days and StumbleUpon
The Silmarillion
and my stepfather reading Lord of the rings
to my sisters
the paper-thin walls
that enable me to hear it as well
the three of us crammed in a single bed
watching bad films
eager speculations on Aion
the dog that assumed an attitude
an inspiration that came back
with a roar
cheap beer in Pafos
and how beautiful it was
against the white parasols and the blue sea
the forgotten restaurant in Lofou
with the fancy forks
the best halloumi in Kellaki
the president
and speculations about his
frequent visits to our village
we think he has a mistress here
because no man should visit their mother
quite that often
the traffic
people stopping in the middle of a crossroads
to pop into the shop to get some cigarettes
the fact that you can smoke in Ikea
and pretty much anywhere
which is why they don't sell
nicotine gum here
to my mother's woe
and last but not least
when you realize how much
you really like someone

again
and again

and again.

Wednesday, 1 July 2009

Decomposing.

I spend a good bit of my time online, reading the random writings of random people. These writings are in fact more commonly known as blogs. I, however, strongly feel that the word "random" should be in the title, or at the very least in the immediate definition of the concept of a blog. Naturally this would be the place to insert one or two not so positive remarks on my experiences of most blogs, especially widely popular ones, but I shall not stoop quite to that level. A lot of the time I actually do find immense comfort and inspiration in these writings of other people, some whom I know IRL and some not.

I myself have been pondering on the concept of having a personal blog. As a person who inhabits a whole litter of personalities I find it difficult to keep to just one online place of writing. But I know owe that thinking to a slowly fading "me" who has persisted on separating all the other sides of me from each other.

There is of course the brooding me.
And the temperamental me.
The over-analytic neurotic.
Let us not oversee the treehugger.
She is of course friends with the socialist.
The hedonist. The superficial aesthetically inclined.
The nerd. The romantic.
The self-proclaimed artist.
Daughter.
Sister.
Lover.
Student.
The observer. The meddler. The pain in the ass.
And of course the self-involved, who cried all the way home.

I accept that I am, and will forever remain, a paradoxical person. And I believe all are. You might feel shallow one day and a philosopher the next. There is no need to deny that fact. We should instead be proud of inhabiting the capacity and having the right to have multiple personalities.

I know I am trying to be. So there's that.


Trade your demise
for mine
a tissue
for a cigarette
my eyes
are dry
but on the inside
I'm all wet

I picked
a bad day
for the beach
crowds of scarcely
clad sides of meat
our world's all wet
but on the inside
something's dried.


- I will stick to one blog from now on.

Tuesday, 30 June 2009

Disavowal.

The essence of me. Ever fluid, hardly constant. I feel I can make out the outlines of a beacon of myself in the horizon. I have always felt the ever present struggle to locate that beacon, that seems ever moving, is the purpose of one's existence. The point is not the destination but the journey, so to speak. Or perhaps it is the journey, and the wisdom it provides, that keeps moving that beacon further away?

It is commonly considered that the time when one's physique develops into that of an adult is also the time when one's spirit, or mind, or personality, does. I have to respectfully disagree on that. I think both my youngest sibling and my mother are in the midst of the same kind of vexing battle with themselves as I am. I simply feel my mother knows her limits better than my sister, or I, do. My dear mother, after (probably)having lived over half her life knows not to travel south when the beacon clearly is seen to the north.

I still sometimes feel the inclination towards going south. Sometimes it seems warmer there. And greener. But I will not find my haven there.

Speaking of horizons, here in Cyprus the horizon is so far away it seems blurred in the distance. Only literally speaking of course.


You were not
to blame for
bittersweet distractors
dare not
speak its name
dedicated to you
all your needs

because we separate
it ripples
our reflections.

Saturday, 16 May 2009

Welcome to our home.


Sharing a home, sharing a life. It puzzles me.

Tuesday, 5 May 2009

Moods And Madness.

I doubt sometimes
whether a quiet
& unagitated life
would have suited me

- yet I sometimes long for it.



Red-haired and eager to start a new day, having morning coffee and reading

"An Unquiet Mind - A Memoir Of Moods And Madness", by Kay Redfield Jamison.

On another note, according to the most recent poll by Dagens Nyheter relating to the upcoming European Parliament elections, the so called "Pirate Party" or Piratpartiet has now reached a popularity of five point one percent. Astonishing.

Quoting party member Rick Falkvinge, "They are certainly not writing about the Swedish Christian Democrats in the European press today."

Indeed.

Monday, 4 May 2009

Turning.

A change of heart and head needs to be encouraged, it needs help along the way to reach its full extent. That is why I have decided to, in baby steps, rearrange my surroundings to suit my state of mind. To others the same thing goes by the name of spring cleaning. Starting today I will thoroughly purge unnecessary objects out of my (our) home.

Firstly, which is my mission for today, I will gather all the pieces of clothing I can find that I find do not reflect who I am anymore (or simply don't fit around my ever expanding anatomy). These pieces of clothing I will then sell to new, loving homes.

In the matter of clothing I noticed I now only experience repugnance when browsing various online shops. Even blogs which mainly focus on what the writer of that specific blog has worn that day - and what piece of disposable plastic he or she would like to buy next - leave me with an impounding sense of nausea. I feel so ashamed and sorry that I myself have not actively, not even introspectively, worked against this kind of mentality until now. I feel so encaged and consumed by a way of thinking that I know is not my own, but something which continuously strives to take hold of my daily life. A compulsion that is planted in my head by the images I see, the voices I hear and the things I read.

The art, magic and power of the commercial continues to fascinate me. Simultaneously, there is nothing that is more terrifying to me. I feel this is a battle I will never leave behind.


she compacted her
life into one
tiny room with kitchen
bed and roaches
in the four corners
which contained nothing
that couldn't be stolen
or left in case
she had to run
for her sanity

so she turned
with all
the introspections that nothing
not even them was meant
not to turn
and from that understanding
she gained
knowledge


- Nikki Giovanni never fails to captivate.

Saturday, 2 May 2009

Living in slowmotion.

The concept of sustainable living - an attainable one?

That is what I've been trying to figure out the last few days. This is not in any way an unfamiliar territory for me to dwell in. About a year ago I had similar aspirations. Looking back now I realize I had a very naive outlook on the whole concept. I was, in a manner which I now think is a rather common one, looking to fill the empty spaces in my life with the luxury of affording "organic" and "ecological" products, without really giving much thought to the values behind the words. I am in no way any less overjoyed by the fact that the more ethical brands have taken a more modern and "fashionable" approach when it comes to defining their image and advertising it, but I think this is the downside to it. Consumers applying the, much too familiar, disposable attitude to products that were meant to provide an alternative to a lifestyle so vilely widespread nowadays.

My epiphany, of course, was brought about by my economical independence. Apprehension, even for the most pigheaded, is reached under compulsion.

Today I realized how inspiring having a specific goal actually is.

I am a dweller
a preoccupiee
an obsesser.

Without being consumed and driven by a certain something, my creativity wastes away. Now I have something driving me - the ambition of creating a sustainable lifestyle. In every aspect.

Today instead of buying new, organic and fairtrade-marked clothes for summer I chose to buy second hand fabrics from The Red Cross to make clothes out of. Instead of being blinded by marketing techniques, which I arrogantly think I seldom am, I chose to think about the values behind them and what they are really trying to convey. This might be an obvious comprehension to some, but I really had not given it a thought. The organic clothing are just as much newly produced, packed and shipped as the regular ones, despite the fact that they have been produced in a way less destructive on the environment. They still have been produced.

That is why I choose, which both my money purse and the rivers in India can be thankful for, to recycle already produced and used material and make it into something new, all the while letting my creativity run amok.

These new aspirations even spawn an abundance of layout ideas - hence the updated blog design.

on no account
will I succumb
to be disposable

but when
will I be
living in slowmotion?


Wednesday, 29 April 2009

Lateralus.

The concept of privacy is lost on some people.

Monday, 9 March 2009

For Your Consideration.

passing through
unconscious states

when I awoke
I was on the onset
of a later stage

the headlights are
beacons on the highway.


Living in a shared existence - not the most unchallenging of tasks.
One is faced with something so wholly unbearable as one's own loathsome conceit.

An Owner's Manual For Me:

I manage to turn even the most unremarkable of day-to-day tasks into grand events that deserve acknowledgment. This, of course, applies only to tasks I myself undertake.
If my grandiose hubris feels the slightest bit hurt, it will find a way to stab you in the back when you least expect it.
I am temperamental to the extent where I might be experiencing twelve feelings simultaneously, resulting in paroxysm.
If I seem quiet or tranquil, there is a distinct possibility I am ill.
My expectations for others greatly exceed those I harbour for myself.
As it happens, I love musicals. All of them.

Anyone sharing a habitat with me should be Decorated For Outstanding Bravery. Or at the very least, allowed to sleep for as long as they like in the morning.

all these people
drinking lover's spit
the sit around
clean their face with it
swallow words
while giving head
listen to teeth
to learn how to quit
tied to a night
they never met
better take some hands
and get used to it.

Monday, 16 February 2009

Engulfed.

Well.

Whether the weather is to blame, or if the current state of my mind is a result of something else I am not quite sure. My brain is simply barren of creativity. I muse and brood and huff and puff and I even produce ideas, but I can't seem to express them. I forget them instantly.

One of our teachers told us that creativity is a result of

inspiration
immersion
isolation
and
iteration

At the moment I feel I am in a state of searching for inspiration, moving slowly into complete immersion. I just need to find a way to gather all the inspirational information.

I see myself leaving post-it notes for myself all over the apartment. Tiny reminders of a lurking parallel self that is in hiding. Someone told me to buy a notebook. I did. 

This is what I've written so far

"An apple."

(?)

The atrophy of the brain becomes mercilessly rapid post puberty, it seems.



Meanwhile, I am mind-bogglingly happy.