Saturday, 19 September 2009

Repris.

Såhär kan man känna ibland.

Jag såg nyligen en anime film, "5 centimeters a second" hette den. Inte särskilt bra var den. Jag fick helt enkelt inte känslan av att filmen utnyttjade mediet särskilt väl. Den stod stilla en stor del av tiden och manuset hade behövts revideras ett antal gånger. Trots det tyckte jag att själva syftet, såsom jag tolkade det, var ett fint ett.

Filmen handlade om olycklig kärlek. Den enda osjälviska kärleken. Sägs det. Jag håller med.

______________________________________________________

Att en dag märka att den där fula gula tröjan och de för korta byxorna egentligen är det härligaste man vet. Att plötsligt rodna för att en person man känt i åratal nämner ens namn.

Att vilja dö när det kommer fram att man blir hög av en klasskamrats doft. Att bli lycklig men falla sönder av en blick.

Att hjärtat slår som en kolibris då en person av misstag rör vid en. Att gråta sig till sömns för att det är jullov och ingen skola på två veckor.

Att tro att en kyss betyder lika mycket för den andre som för sig själv. Att ren eufori förvandlas till ren illamående av en enda mening som yttrats. Att tro att det är något fundamentalt fel med en själv för att man inte duger.

Att flera år senare minnas och bli lika sårad som då. Att märka att man kan bli kär i någon annan igen.

Att trots allt som hänt fortfarande tro världen om en person som förmodligen inte är något speciellt ändå.

Att lära sig livets svåra gåta, att älska, glömma och förlåta(som farmor alltid tjatar om).

Att man då man ser på en halvdålig animefilm inser att personliga sanningar oftast är universala sanningar.




På led.

Toner av varierande tonhöjd ställer sig ofta på led i mitt huvud, i hopp om att forma små ljud då jag tänker dem. I allmänhet kallas detta för musik, men jag har svårt för att kalla dem för det för dessa toner existerar inte någonstans förutom i mitt huvud. De yttras aldrig, för att jag saknar kapaciteten att uttrycka dem. Jag kan inte spela något instrument eller sjunga särskilt väl.

Så de förblir toner på led. Ända tills jag tar tag i saken och letar fram ett redan existerande stycke som uttrycker det jag hört i mitt huvud. För det kan jag, om inte annat. Sedan hamnar styckena på min dator i en spellista - organiserade efter känslotillstånd och tankar, inte artister eller genrer.

Jag tror att detta är anledningen till att det är främst instrumentell musik, alternativt låtar med text på något språk jag inte förstår ett ord av (till exempel isländska eller kinesiska) som jag lyssnar på. Jag vill ju inte få en låt med text som berättar för mig vad jag ska tänka eller känna då jag lyssnar till den.

Hade jag varit ett (det vill säga kunnat spela ett) instrument hade jag varit en cello. En cello med en lätt men djup röst. En vemodig, melankolisk cello. Som cellon i Prelude II av Dustin O'Halloran. Han VET vad jag känner och hör i mitt huvud, förresten.

Prelude II

Nyvaken. Nyfödd.

Skatteverket skickade ett brev åt mig. För att jag bett dem. Ett personbevis. Ett bevis att jag existerar, mer eller mindre. På det stod det att jag varit bosatt här sedan 1.4.2008. Ett och ett halvt år om tio dagar.

Jag kan på direkten konstatera att jag förmodligen lärt mig mer vad gäller det svenska språket under dessa arton månader än under mina tvåhundratrettiofem månader i Finland som "finlandssvensk" - vilket, för övrigt, för mig som ett begrepp känns än mer fel idag än då jag ännu räknades som en.
Idag gör helsingforssvenskan ont i mina öron. (Och i mina ögon också för den delen - tack Facebook.) Att blanda två språk som är så fundamentalt olika i struktur och grammatik kan inte leda till något vackert.

Då jag anlände här i Örebro såg jag mig själv som språkligt obunden. Jag talade och tänkte på tre språk likvärdigt väl, och det var väldigt viktigt för mig att känna mig postmodern i den bemärkelsen att jag helt enkelt inte höll mig till gränserna för ett språk. Därför har jag skrivit på engelska, fram till nu.

Det känns konstigt att medge att man efter att ha talat ett språk sitt hela liv inte kunnat det väl nog för att uppskatta det. Men det är precis så det ligger till.
Svenskan är som en liten gåta som inte går att lösa om man inte är svensk. Nyanserna och tonerna kommer inte fram förrän man lär sig det som sitt modersmål. De är som små hemligheter som bara svenskar känner till.

Och det är anledningen till att jag nu valt att börja skriva på svenska istället för engelska. Den gamla goda förklaringen för att jag skrivit på engelska håller ändå inte. Alla hemma i Finland som eventuellt läser vad jag skriver kan svenska bra nog för att förstå det ändå. Så det så.

__________________________________________________________

Med samma tänker jag tillägga en liten reviderad beskrivning av bloggen, såsom den kommer att se ut framöver. Hittills har The Pleasure Of Finding Things Out i största utsträckning varit en serie iakttagelser vad gäller mig själv som person. Men särskilt på sistone har jag känt ett behov att skriva ner även mina iakttagelser vad gäller Den Vida Världen (en fullt medveten referens där).

Jag har i nu närmare ett halvår varit mer eller mindre deprimerad. Min vinterdvala blev en sommardvala utan att jag egentligen noterade det förrän jag vaknade igen. Men nu känner jag att jag är nyvaken ur den, och i samband med det har min efterlängtade nyfikenhet och kreativitet vaknat till igen. Jag minns saker jag älskat att hålla på med som om det var i ett annat liv. All musik jag lyssnar på, alla filmer jag ser, allt känns som en ny upplevelse.

Och det är de upplevelserna jag vill skriva om. Inte bara vad jag gör när jag känner mig inspirerad, utan varifrån inspirationen kommer.

För det är just nu jag verkligen upplever "the pleasure of finding things out".



Idag
istället för en låt
eller dikt
uppmanar jag dig
vem du än är
att se filmen
"Tokyo Godfathers"
trots att
det är en anime
om du inte gillar
den stilen
trots att
du på imdb har läst
att den handlar om hemlösa
och du inte tycker om
deppiga filmer

för den är
vackrare
och mer hoppfull
än något
jag sett på länge.