Saturday, 19 September 2009

På led.

Toner av varierande tonhöjd ställer sig ofta på led i mitt huvud, i hopp om att forma små ljud då jag tänker dem. I allmänhet kallas detta för musik, men jag har svårt för att kalla dem för det för dessa toner existerar inte någonstans förutom i mitt huvud. De yttras aldrig, för att jag saknar kapaciteten att uttrycka dem. Jag kan inte spela något instrument eller sjunga särskilt väl.

Så de förblir toner på led. Ända tills jag tar tag i saken och letar fram ett redan existerande stycke som uttrycker det jag hört i mitt huvud. För det kan jag, om inte annat. Sedan hamnar styckena på min dator i en spellista - organiserade efter känslotillstånd och tankar, inte artister eller genrer.

Jag tror att detta är anledningen till att det är främst instrumentell musik, alternativt låtar med text på något språk jag inte förstår ett ord av (till exempel isländska eller kinesiska) som jag lyssnar på. Jag vill ju inte få en låt med text som berättar för mig vad jag ska tänka eller känna då jag lyssnar till den.

Hade jag varit ett (det vill säga kunnat spela ett) instrument hade jag varit en cello. En cello med en lätt men djup röst. En vemodig, melankolisk cello. Som cellon i Prelude II av Dustin O'Halloran. Han VET vad jag känner och hör i mitt huvud, förresten.

Prelude II

No comments: