Saturday, 19 September 2009

Repris.

Såhär kan man känna ibland.

Jag såg nyligen en anime film, "5 centimeters a second" hette den. Inte särskilt bra var den. Jag fick helt enkelt inte känslan av att filmen utnyttjade mediet särskilt väl. Den stod stilla en stor del av tiden och manuset hade behövts revideras ett antal gånger. Trots det tyckte jag att själva syftet, såsom jag tolkade det, var ett fint ett.

Filmen handlade om olycklig kärlek. Den enda osjälviska kärleken. Sägs det. Jag håller med.

______________________________________________________

Att en dag märka att den där fula gula tröjan och de för korta byxorna egentligen är det härligaste man vet. Att plötsligt rodna för att en person man känt i åratal nämner ens namn.

Att vilja dö när det kommer fram att man blir hög av en klasskamrats doft. Att bli lycklig men falla sönder av en blick.

Att hjärtat slår som en kolibris då en person av misstag rör vid en. Att gråta sig till sömns för att det är jullov och ingen skola på två veckor.

Att tro att en kyss betyder lika mycket för den andre som för sig själv. Att ren eufori förvandlas till ren illamående av en enda mening som yttrats. Att tro att det är något fundamentalt fel med en själv för att man inte duger.

Att flera år senare minnas och bli lika sårad som då. Att märka att man kan bli kär i någon annan igen.

Att trots allt som hänt fortfarande tro världen om en person som förmodligen inte är något speciellt ändå.

Att lära sig livets svåra gåta, att älska, glömma och förlåta(som farmor alltid tjatar om).

Att man då man ser på en halvdålig animefilm inser att personliga sanningar oftast är universala sanningar.




No comments: