Sunday, 30 May 2010

Om ensamhet.

Ensamhet. Frihet. Två begrepp som jag insett är samma sak. Eller nej, inte samma sak, men de går hand i hand. (Vilket blir nästan lite ironiskt.)

Jag lider av en förlamande känsla av ensamhet - mest hela tiden. Jag kan umgås med folk och då är det lättare att ignorera känslan. Men den är där, konstant där, och äter upp mig inifrån.

Och det finns en bra anledning till dess närvaro. Man är ju ensam. Hela tiden. Det finns inget sätt att kringå det. Man kan som bäst vara ensam tillsammans med någon annan.

Men inte ens det är lätt att uppnå. För att känslan av frihet försvinner med det. Sekunden man tycker om en annan person börjar man kompromissa sig själv, och förändras. Det skrämmer mig mer än något annat. För att man så lätt glömmer bort sig själv.

Allt är ensamhetens fel. Han är svartsjuk av sig. Viskar små ord i örat för att skrämma en från att gå ut genom dörren. Han vill ha mig för sig själv. Vi har ju blivit så bra kompisar under åren.

Jag vet ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste vända ryggen mot ensamheten. Men närhet skrämmer mig. Jag vill inte att någon rör vid mig. Eller att någon ser igenom mig.

Fast egentligen vill jag. Jag är bara rädd att det någon ser i mig inte är nog.


Jag vill vara ensam tillsammans. För att det är bättre än att vara tillsammans med ensamheten.

No comments: